Hemlösas historia - i Sverige
Hemlöshetens historia
Det var inte förrän efter andra världskriget som bostadspolitiken för hemlösa togs upp och under 1940-talet ville man ge Sverige en bättre välfärd och en utrotning av hemlösa efter kriget. Riksdagen började uppmana alla kommuner i Sverige att bilda allmännyttiga bostadsföretag så att kommunerna kunde börja producera och sälja hyreslägenheter, något som kommunerna inte hade tillgång till tidigare.
Det var även under 40-talet som den moderna bostadspolitiken infördes, vilket innebar att målet var att alla skulle ha tillgång till moderna, sunda och bra utrustade bostäder till rimliga kostnader. Trots detta så rådde det en brist på lägenheter i samhället vilket ledde till att bristen för att hemlösa skulle kunna få tak över huvudet var stor.
Men i och med att välfärden växte i Sverige under 40-talet så började samhället känna ett ökat ansvar för de hemlösa.
Men när 40-talet led mot sitt slut och 50-talet välkomnades bestämdes det att nykterhetsvårdslagen skulle ersätta alkoholistlagen 1954, med det menades att man skulle ställa missbrukarna i centrum och hjälpa dem istället för att frysa ut dem och skydda samhället från dem. Även en socialhjälpslag skulle ersätta fattigvårdslagen 1956, det vill säga att kommunerna nu fick ett mycket större ansvar för att ta hade om de fattiga och hemlösa.
Medan dessa nya lagar ersatte de två gamla började härbärgen och ungkarlshotell byggas ut för att försöka se till att alla kunde få tak över huvudet om nätterna. Men trots detta var dem i stort sett alltid fulla i storstäderna speciellt Stockholm och Malmö, där man gång på gång varje natt fick avvisa besökare. För att lösa problemet med överfulla härbärgen och ungkarlshotell tillfälligt fick små hotell med låg standard agera härbärgen.
De överfulla härbärgen och hotell kritiserades hårt i pressen, journalisterna ansåg att det inte passade in i dagens Sverige och vårt välfärdssamhälle. Hemlösa framställdes nu som misslyckade människor. Och många journalister krävde att man måste göra något åt härbärgena då dem förvärrade hemlösheten genom att konservera den. I reportagen nämndes heller aldrig kvinnorna och invandrarna var en kategori för sig.
1958 gjorde DN ett reportage om hemlösa och beskrev det som att det fanns fem olika grupper av hemlösa:
1. Bohemen – med sin egen filosofi och förakt mot social prestige och karriär.
2. Landsbygdynglingen – flyttade från landet till storstan ihop om arbete och bostad men misslyckades.
3. Fria från anstalter – har svårt att få arbete efter tidigare brott.
4. Utlänningen – misslyckades med att skapa en framtid.
5. Vanedrivaren/utslagne missbrukaren – ej ett psyke till att skapa ett normalt liv. Ofta medelåldersmän och majoriteten är missbrukare.
När 50-talet gick över till 60-tal hade man en mycket optimistisk vision om att under 60- och 70-talet skulle man utrota alternativt kraftigt minimera hemlösheten.
1965 beslutade riksdagen om ett produktionsmål för bostadsbyggandet på en miljon nya lägenheter inom 10 år som skulle bemästra bostadsbristen och trångboendet. Och två år senare införde man målet att hela befolkningen skulle få dugliga lägenheter med en rimlig kostnadsnivå på lägenheterna.
10 år senare stod lägenheter många av de nybyggda lägenheterna tomma, detta på grund av ändrade konjunkturer, nya arbetslösa, mindre invandring, mindre flytt till storstäderna från landet.
Samtidigt bestämdes det att socialtjänsten skulle byggas ut i många kommuner och socionomer anställdes. Man satte in många åtgärder, projekt och verksamheter för de hemlösa. Vårdsektorn hade en stor optimism: alla skulle kunna anpassas till samhället! Detta ledde i sin tur till att många härbärgen och ungkarlshotell lades ner och många flyttades till boenden.
Tidigare hade man aldrig tidigare brytt sig om hemlösa, att detta förändrades nu var mycket tack vare Vänstern och deras engagemang. Dem menade att det är samhället som bar skulden för hemlösheten och att det var en konsekvens av det kapitalistiska samhället som gjorde människor utanför. Detta berodde alltså inte på bostadsbristen menade dem i deras strukturella förklaringsmodeller.
Början av 80-talet vändes den optimistiska synen på att alla hemlösa skulle få bostad. Och 1985 började det komma mängder av reporter om att det skett en kraftig ökning av uteliggare trots att bostadspolitiken varit av högsta prioritet.
Orsakerna till detta var att det var brist på små, billiga lägenheter för fattiga, avvecklingen på bostadssubventioner, nedläggningen av bostadsförmedlingar, hyreshöjningar och fler vräkningar. Även hög arbetslöshet, utförsäkrade av A-kassan och att invandrare och ungdomar har svårt att ta sig ut på arbetsmarknaden och att de äldre omoderna lägenheterna som var billiga och bra för de hemlösa revs. Och eftersom härbärgen och ungkarlshotell numera mesta dels var nedlagda fanns det ont om plats för de utan hem.
Trots detta lyckades man mildra denna katastrofala situation med hjälp från sociala myndigheter med övergångs- och träningslägenheter, även många religiösa organisationer kan tänka sig att hjälpa till. Och man kunde börja konstatera att många frivilliga organisationer och deras engagemang fick en stor betydelse, till exempel Stadsmissionen som började annonsera om de hemlösa kring julen.
Under 90-tal kunde man se en kraftig ökning av hemlösa kvinnor. De som tidigare utgjorde endast 17 procent av de hemlösa hade nu gått upp till 44 procent och 1993 gjorde man en undersökning som tydde på att det bodde totalt cirka 10 000 hemlösa i Sverige.
Under 1990-talet var frivillighetsorganisationerna fortfarande av stor betydelse och 1999 kunde man beräkna att hemlösheten hade minskat till cirka 8000 stycken hemlösa.
Under 2000-talet var fortfarande majoriteten män, men kvinnorna blev allt yngre men var hemlösa under kortare tid. Kvinnorna som var hemlösa led ofta av psykiska problem medan männen hade någon form av missbruksproblem. Man kunde även konstatera att antalet psykiskt sjuka över lag bland de hemlösa ökade kraftigt.
Cirka en tredjedel av alla de hemlösa hade barn under 18 år, sex procent fick lön från arbete och ynka åtta procent hade hemlösheten som deras enda problem.
2006 kunde man se en rejäl ökning av hemlösa, hela 17 800 stycken. 1200 av dessa bodde på härbärgen och 60 procent av dessa 1200 stycken var alkoholmissbrukare och 40 procent hade psykiska problem.
I slutet av 2000-talet det vill säga 2009 infördes mål om att:
1. Alla ska vara garanterade tak över huvudet.
2. Kvinnor och män på kriminalvårdsanstalt, behandling alternativt stödboende som inte har ordnad bostad vid utskrivandet ska minska.
3. Inträde på den ordinarie marknaden ska underlättas för de som är i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av socialtjänsten alternativt andra aktörer.
4. Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska behöva vräkas.
Stadsmissionen ansåg dock att satsningen på hemlösa är för begränsad och ofokuserad och att politikernas lösningar endast är kortsiktiga.
Källor:
Internetkällor:
Regeringen 2006-01-17 http://www.regeringen.se/sb/d/6315 - 2011-03-27
Regeringen 2000-03-31 http://www.regeringen.se/content/1/c4/28/66/64613510.pdf -2011-03-27
Stadsmissionen 2006-06-02 http://www.stadsmissionen.se/Socialverksamhet/Hemloshet -2011-03-27
Socionomer.se Jenny Johansson 2006-03-20 http://www.socionomer.se/?p=artiklar&s=read:33 2011-03-26
